Hultsfredsfestivalen(Stoxa) 2013

Några dagar har gått sedan Hultsfredsfestivalen 2013 avslutades och det har således börjat bli dags att summera den ur en brittisk synvinkel. Likt förra året så var det ganska många intressanta brittiska akter, varav flera stycken fick uppgiften att vara affischnamn. Nyheten för i år med festivalen var att den flyttade ifrån klassiska ursprungssorten Hultsfred till Stoxa, Sigtuna utanför Stockholm. Efter detta beslut lät inte kritiken vänta ifrån sig från fans eftersom man valde att behålla namnet, men till nästa års festival har man lovat att byta namn.

Vid den första dagen, torsdagen, så var Two Door Cinema Club först ut. Undertecknad såg dem för en månad sedan vid Debaser Medis och nu var det dags igen. Likt vid Debaser Medis så var setlisten oförändrad och publiken väldigt på tå. En sammantaget bra konsert. Efterföljande var det DJ/Producenten John Talabot på tur som bland annat har remixat The xx. Befogade höga förväntningar med andra ord. Oförtjänt så var det nästan tomt när han spelade, trots det bjöd han på ett bra nummer.

På förhand var fredagen den stora höjdpunkten och i efterhand gjorde den nog ingen besviken. Herregud vad bra dagen var. 18:15 klev legendariska shoegaze-bandet My Bloody Valentine på scenen med sina högljudda och skräniga gitarrer. Det hela kändes väldigt episkt rakt igenom, förutom sången som var väldigt låg.

Senare framåt kom det besök från Sheffield på scenen. Arctic Monkeys bjöd på en frenetisk show med spritt låtmaterial, på gott och ont, plus en alldeles ny låt. Sångaren Alex Turner flörtade mycket med publiken och alla mådde riktigt bra efteråt.

Som avslutning bjöd Portishead på en väldigt mörk 90-tals pop show. Portishead spelar en svårdefenierad genre som kallas triphop och lyckas genom kvällen, trots ganska deppig och tungt ljud, få det väldigt intressant med blandning av ett bra videospel i bakgrunden och bra sång.

Lite oväntat så gick jag och såg Londonbaserade Daughter på lördagskvällen. Trion Daughter bjöd på en The xx inspirerande show och publiken var verkligen med på noterna. Det kändes som Daughter redan var väldigt välkänt bland publiken innan de klev på scenen. En fin spelning trots att det ibland blev lite för långtråkigt.

Äran att avsluta årets festival fick den kända DJ/Producenten Norman Cook, aka Fatboy Slim. Norman Cook har tidigare spelat bass i bandet The Housemartins och har sedan dess slagit igenom rejält med artistnamnet Fatboy Slim, med bland annat låten The Rockafeller Skank. Förväntningarna var väldigt stora redan från början kan man lugnt säga.

Unden kvällens gång fick vi höra tunga beats från klassiskt 80/90-tal till modern tid. Med humoristiska inslag från Norman himself och befriande från tråkig modern house blir det fullt med  ös vid publiken och moshpitsen avlöser sig varandra. Trots att jag själv inte var med vid 90-talet så får man en nostalgiskt blick om hur det var vid Rave-festerna. Kärleken. Glädjen. Ingen morgondag - leva i nuet.

 

Avslutningsvis, den nya festivalen får väldigt gärna fortsätta med sin brittiska inriktning.

/ Live Forever

Recension: No One Likes Us, We Dont Care – Andrew Woods

Att som huligan släppa en bok om sina erfarenheter från fotbollsläktaren i England har blivit som en marknad för sig. Det har fullkomligt exploderat de senaste fem åren. Alla ska släppa en bok och verkligen alla böcker ska framhäva sina egna som de mest farliga och hårdaste huliganerna. 

Men just denna bok, som handlar om de kanske mest kända huliganerna från England, Millwall skiljer sig en del från andra böcker. Denna bok är skriven av många olika huliganer från Millwalls olika firmor såsom, Bushwackers och F-Troop och beskriver en mångfald av händelser. Beskrivningar om hur det var att växa upp i South Bermondsey där det är ytterst fattigt och kriminalitet blev en följd av detta. I samband blev det en familjär känsla att vara med bland Millwalls supporterkärna med ständiga slagsmål, alkohol och droger.

I ett kapitel berättar en huligan om den påstådda rasismen som skulle finnas inom supporterleden och säger att media fullständigt inte har några trovärdiga begrepp för detta och i ett annat kapitel tas det upp om det enda Europa äventyr Millwalls huliganer fick uppleva då de åkte till Ungern.

Avslutningsvis så skulle jag säga att bocken är läsvärd, humoristisk och enkel att ta sig igenom.

/ Live Forever