Man kan anstränga sig å det yttersta för att framstå som en britt. Man kan köpa ”rätt” kläder, lyssna på ”rätt” musik, använda ”rätt” vardagsfraser och anamma Liam Gallaghers vaggande gångstil. Att dra upp en karta i centrala London är en dödssynd. Det går så långt att man försöker klura ut hur man bäst går tillväga för att odla den avlånga brittiska ölmagen.
Men till vilken nytta? Lika jävla fullt står det turist djupt ingraverat i pannan så fort man kliver av planet på Heathrow. När man sedan ska beställa pints (… man har faktiskt nått insikten att polarna också vill ha) med vad man anser är sin mest slipade engelska accent, ja, då blir det måhända bara värre. Man avslöjar sig direkt, ger upp och börjar muttra på ett bittert svenskt vis att alla småmynt gör plånboken för tjock.
Att leva länge på de brittiska öarna skulle sannolikt göra bluffen mer trovärdig, men att verka naturligt brittisk utan att vara britt, det är kort sagt en konstart. Och de som lyckas absolut bäst med denna konst är de som inte ens är medvetna om det – som Lasse i SVT:s kultserie Snickeriet. Ryck Lasse ur kontexten ”träslöjd för förståndshandikappade östgötar” och placera honom i kontexten ”ruffig pub på bakgata i södra London”. Lasse och miljön. Miljön och Lasse. Konsonans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar