Eftersom This Is England '86 blev en sådan succe så har det kommit en efterlängtad uppföljare. Uppföljaren följer alla karaktärer två år efter alla dramatiska händelser. Likheten med föregångaren är slående. Det är fortfarande ett väldigt stort fokus på personernas privatliv och musiken har inte alls lika mycket inflytande i i serien.
Serien utspelar sig alltså kring juletid år 1988. Bland annat har detta hänt. Lol mår fortfarande dåligt psykiskt efter att ha mördat sin far för två och ett halv år sedan. Woody har lämnat kompisgänget och försöker leva ett nytt liv med en ny flickvän, men både Woody och Lol saknar varandra enormt. Shaun går på en dramaskola och är fortfarande tillsammans med Smell, men det börjar bli knackigt mellan dem.
Tidsandan i samhället beskrivs väldigt bra. Det är fortfarande en tid då Thatcher reagerade. Privatiseringarna och kriget mot arbetarklassen från hennes sida och hennes parti Tories fortsatte tyvärr.
This Is England '88 är en riktigt bra serie och jag ser redan fram emot fortsättningen som det spekuleras ska bli verkligheten. Den ska då heta This Is England '90 och handla om ravekulturen bland annat. Cant wait!
Så, då var det dags. Bandet från London som fått alla popfantaster att riktigt öppna ögonen och fått se dem slå igenom med den klockrena albumtitetln, What Did You Expect from The Vaccines?. Bandet har fått stor uppmärksamhet i England när de släppte den nämnda debuten i mars 2011. I den kända brittiska tidningen NME har de också fått stor uppmärksamhet och utrymme.
Undertecknad har tidigare berättat om missödet med konserten i Peace and Love, Borlänge, i somras. Där var det helt smockat med folk, så många frustrerade åskådare fick stå utanför besvikna och förbannade.
Men den här spelningen var förlagt till mitt favorit spelställe i Stockholm. Närmare bestämt Debaser Medborgarplatsen. En fullständigt underbar liten konsertlokal.
Kvällens spelning inleds med Blow It Up och Wreckin Bar, vilket sätter upp tempot och internsiten som hela giget innehåller. Det hela känns snarare som en punkspelning än pop, vilket är överraskande och roligt. Det blir en väldigt härlig allsång till All In White. Medans Under Your Thumb och If You Wanna lyfter Medis till ännu en högre nivå. Höjdpunkten är ändå den mysiga avslutningen i form av låten Family Friend:
You wanna get young but you're just getting older
And you had a fun summer but it's suddenly colder
If you want a bit of love put your head on my shoulder
It's cool
Vi tar oss nu till ytterligare en höjdpunkt på vår resa till Liverpool och Manchester. Den här lördagen var det bestämt sen tidigare att ta tåget mot Leeds för att se det lokala laget ta sig an South Bermondseys stolthet Millwall. Förväntningarna sen tidigare var att det kunde bli stökigt. Förväntningarna späddes på ytterligare när matchtiden blev tidigarelagt till 12:30 engelsk tid.
King's Brook Road redaktionen klev upp väldigt tidigt i Manchester, där vi spenderade en natt, och letade sig till stationen väldigt förväntansfulla. Dock inte så bakfulla som folk kan tro, eftersom vi inte kom in på nattklubben FAC 251 för att vi hade sneakers. Bastards.
Väl framme i Leeds insåg vi efter ett tag att Elland Road inte låg särskilt centralt, utan efter kontakt med lokalbefolkningen låg den ungefär fyrtiofem minuter promenadsavstånd. Matchuppladdning blev därav på en pub i stan där det avnjöts den klassiska English Breakfast tillsammans med andra Leeds United Supportrar innan det blev en matchbuss ut till Elland Road.
Väl på plats på kortsidan vid Elland Road så inleds matchen med en massiv hyllning till den bortgångne fd Leeds spelaren Gary Speed. En hyllning som egentligen aldrig tar slut förens matchen är slut. Under hela matchen så sjunger kortsidan fram Leeds till seger med 2-0 och kortsidan är väldigt aktiv med att sjunga och står upp hela matchen. Det hela känns väldigt långt borta från den moderna fotbollen med allt vad den innebär.
Efter matchen samlas Leeds supportrar vid en staty och lägger blommor för att hedra och visa respekt för Gary Speed. Stunder som denna är något man inte får vara med vid matcher i Sverige precis. Millwall då? De var väldigt tysta hela matchen igenom och väldigt få. En besvikelse med tanke på vad man kan förvänta sig utav dem.
Sammanfattningsvis så var det inramningen på matchen som helt klart gjorde det värt att åka en timme från Manchester till Leeds för att uppleva detta. En mycket lyckad lördag.
Tänk dig detta scenario. Du är i The Beatles födelsestad, Liverpool, och du ska få se Storbritanniens hetaste och ledande pop/rockband, Kasabian, inför ett fullsatt Liverpool ECHO Arena. Det scenariot blev fakta för de två skribenterna på King's Brook Road. Detta är en del av en artikelserie från besöket i Liverpool och Manchester.
För undertecknad var detta från början den stora höjdpunkten på resan, för två orsaker. Dels ett: De har aldrig spelat i Sverige någonsin så man blir tvungen att ta flyget till de brittiska öarna för att se dem. Dels två: De är ett oerhört utvecklande och kreativt Kasabian. Vilket har genomsyrat alla deras fyra albums.
Alltså, söndagen den 4/12 spelade Kasabian, med Miles Kane som förband, på Liverpool ECHO Arena. Arenan kan beskrivas i svensk synonym som en förbättring av Globen. Vilket betyder betydligt bättre akustisk och utformning.
Miles Kane, sångare i The Rascals och The Last Shadow Puppets, entrar scenen och spelar ett intensivt set på 40 minuter innehållande alla sina hits från sin debutskiva. Även innehållande nya låtar som The Responsible och Quicksand. Miles Kane - love him!
Kasabian
Kvällens huvudakt inleder med debutsingeln från senaste skivan Velociraptor, Days Are Forgotten, för att sedan köra på med den mäktiga Shoot The Runner. Låtarn som rullar i ordning är Velociraptor, Underdog, Where Did All The Love Go? och I.D. Fantastiska låtar.
I Hear Vocies och Re-wired är två lysande exempel på att nya skivan håller riktigt hög mått och att bandet inte blivit okreativa på något sätt.Snarare är det så att bandet, med sångaren Tom Meighan och gitarristen Sergio Pizzorno i spetsen vill utveckla bandet till nya dimensioner.Denna kvällen innehåller setlisten en dominande dos av låtar från de två senaste albumen. Sju från Velociraptor och Sju från West Ryder Pauper Lunatic Asylum, medans Empire får två bidrag och den självbetitlade debuten får tre låtar.
Jag försöker tänka på tillbaka och hitta en svag stund på konserten, men det är helt omöjligt eftersom alla låtar håller otroligt hög kvalite. Ta bara avslutningen med L.S.F, Switchblade Smiles, Vlad The Impaler och Fire som får hela arenan att koka och hoppa. Det här är som sagt Storbrittaniens hetaste band förtillfället och vad kan egentligen stoppa dem från nya nivåer?
Undertecknad har tidigare berättat om missödet med konserten i Peace and Love, Borlänge, i somras. Där var det helt smockat med folk, så många frustrerade åskådare fick stå utanför besvikna och förbannade.
Väl framme i Leeds insåg vi efter ett tag att Elland Road inte låg särskilt centralt, utan efter kontakt med lokalbefolkningen låg den ungefär fyrtiofem minuter promenadsavstånd. Matchuppladdning blev därav på en pub i stan där det avnjöts den klassiska English Breakfast tillsammans med andra Leeds United Supportrar innan det blev en matchbuss ut till Elland Road.
Alltså, söndagen den 4/12 spelade Kasabian, med Miles Kane som förband, på Liverpool ECHO Arena. Arenan kan beskrivas i svensk synonym som en förbättring av Globen. Vilket betyder betydligt bättre akustisk och utformning. 
